thelawofmurphy

Jag sitter och försöker hänvisa till min kurslitteratur i en rapport som ska var inlämnad klockan tre idag. Tur att den nästan är klar, för det där med att hänvisa var banne mig inte lätt i det här fallet. Mitt pluggande blir inte ett dugg bättre av att Kaka sitter i sin lägenhet och spelar trummor på Guitar Hero - Worldtour. På mitt xbox. Man riktigt hör hur kul han har enda in hit.
Helst måste jag blir klar med det här så fort som möjligt med. För sen ska vi fika. På skafferiet tror jag. Det är kanske historiens mysigaste café. Som att kliva rakt in i 1800 talet. Asgrymt. Sen har dom jättegoda scones. Med färskost. 

Ikväll är det Halloweenfest på kåren. Jag ska var utklädd till en läskig japans flicka. Tänk The Ring eller The grudge*. Dock så kommer jag nog se mest död och schleten ut, för så vidare japansk ser jag ju inte ut. Äsch, det får gå ändå.
Sofie ska vara död brud. Hon har sytt en egen brudklänning. Helt sjukt coolt. Jag kan inte sy alls, så jag är inte ett dugg avundsjuk. Grr. Känner mig helt okvinnlig där.
Oljud ska vara zombie. Bambi ska vara självlysande(?). Kaka och Victor ska sitta ihop och vara two headed freak. Jag har sett dräkten. Den är inte ett dugg fräsch. Färgad med beige tygfärg och blåbär. Fläckig och skabbig. Inatt har den hängt ute på en stolpe för att kemikalielukten ska försvinna. Det gjorde den. Nästan. Haha. 
Det blir nog bra. Jag älskar att se hur folk klär ut sig.



* Varför börjar 80 % av alla skräckfilmer med "The". The Ruins, The Descent, The Shining. The the the. Why. 

Idag har jag inte gjort speciellt mycket faktiskt. Inte så mycket som jag borde gjort hur som helst.
Jag har upptäckt att jag inte fungerar alls på det mentala planet precis efter en intensiv pluggarperiod. Hela huvudet är mos lixom. Typ huvudslush.

Det är ju än en gång så ofantligt farligt att säga sånt här. Men jag mår bra igen. Peppar peppar.




Och så här ser jag ut just nu. Fast gladare. Om någon undrar.

Jag tänkte, att bloggen är ju hemskt fattig på bilder. Och mer bilder är ju ett löfte jag mer elle mindre har glömt. Tills nu. Det är dags. Dags för lite bilder från min kamera.

Det är inga kvalitetsbilder det här inte. Så att ni är förberedda. På fulhet. Haha.



Så här såg min lammningströja ut. Det vita är mjöl och jag kan med viss bestörthet tala om att mjöl blandat med vatten på en tröja inte är någon dra idé. Det möglar. Inte så mycket på min tshirt men mer på andras tack o lov.



En fin fest fick någon den exeptionella idén att trasha hela studentlägenhetsområdets utemöbler. Där i plasthögen någonstans ligger mitt bord. Allderles ledset och trasigt. Nu har jag ett nytt.



En dag lekte grabbarna frisör i mitt badrum. Bambi rakade av allt sitt hår.Jag hittade hår i badrummet i en vecka.



Vi hade maskerad på kåren med skurktema. Jag var en tredjedel av björnligan. Om det inte är uppenbart.



Här är två tredjedelar.



Här är tre. Jag bjuder på den. På de andras bekostnad också. Jag kan bli mördad, men jag tar risken. Allt för er.



Bambi och Oljud var Sunken och Conny från Hipp Hipp. De lyckades riktigt bra med att se sådär sunk-halv-kriminella ut.



Jättebra idé, men det gick mindre bra att dricka. Som ni ser.



För ett par helger sedan hade vi piratsittning. Fler bilder därifrån kommer om ett tag. När jag har ninjat dem från Sofies kamera.
Jag hade dödenhöga stövlar på mig som fullkomligt massakerade mina fötter under kvällen. Det slutade med att en polare fick bära mig.
När ska jag lära mig att gå in skor innan jag använder sem en hel kväll? Förmodligen aldrig.

Det var det. Nu får ni allt vara tillfredställda på bildfronten ett tag framöver. Tills jag får tag på nya. Sådetså.

Den som har varit på Gotland vet att det blåser. Eller, ordet blåst räcker inte till här. Det normala tillståndet på vind framåt hösten och vintern, borde snarare kallas storm. Eller eventuellt oväder.
Hade det blåst såhär hemma hos min familj så hade vi kutat ut i trädgården och börjat rädda möbler och annat som flyger runt. Här är det bara att ta på sig en extra halsduk och bereda sig på en motig cykeltur till skolan.
Galet.

Hej och välkomna till restaurangen Life of Stina. På dagens meny står det en stor saftig jäkla soppa. Enjoy!

Åh just det. På tal om förrförra inlägget. Att jag aldrig lär mig. Det är ju absolut förbjudet i mitt liv att säga att något går bra. Det är närmligen då det går käpprätt åt skogen. Alltid. Utan undantag. Det faktum att jag fortsätter att glömma det är ju pinsamt irriterande. 

Det har seriöst gått så långt att jag till och med undviker att tänka tanken. Tanken att "oj det här går ju bra" alltså. Eller tänka att jag är lycklig. Det är verkligen som att peta ödet i ögat med ett saltigt finger. Typ.
Så fort jag märker att min hjärna är påväg att jobba ihop en sån mening så får jag snabbt tänka en negativ mot-tanke för att lixom upphäva den förra. Och så undrar folk varför jag är så pessimistisk ibland. Kom tillbaka när mitt liv inte förstör för sig självt så ska jag visa dig positiv lixom.

Ni ser ju hur jag har blivit. Jag pratar till mig själv i huvudet och är allmänt bitter. Hur bra kan det vara på en skala.
Så jag frågar nu, någon odefinierad högre makt, frågan mången människa ställt före mig. Varför? varför varför varför. Varför hackar ni inte på någon annan. Räcker det inte nu va. Sluta kasta dåliga saker i ansiktet på mig när jag är glad och tillfreds med livet. Eller låt mig i alla fall vara lycklig i mer än tio minuter. Kan det inte bara för en gångs skull ordna till sig lite. Så att det blir bra för min del. Så att jag slipper vara den ledsna. Så att jag slipper offra min egen lycka för att någon annan ska bli lycklig istället. Så att jag nån gång slipper göra det valet. Att bli sårad själv eller att såra någon annan.

Kan det inte någon gång bara vara. Från början. Utan ångest, magont och ledsna nätter.

Snälla?

Så då var det dags igen. Frustration och panik. Jag undrar exakt hur mycket drama min kropp och psyke pallar. Just nu känns det farligt nära bristningsgränsen faktiskt. Vad är det det som gör att mitt liv aldrig får vara riktigt normalt och mindre likt en freakin soppa. Jag fattar inte.

Allt är murphy och hans dumma lags fel.

Hejsan. Det var inte igår. Skamsen.

Jag har rannsakat mig själv och gjort en liten utvärdering av mitt bloggskrivande. Jag kom fram till att jag skriver som mest när jag mår dåligt. När jag mår utmärkt är jag allderles usel på att spotta fram läsvärda inlägg. Därför är det lite smalt här just nu. För att jag mår så himla bra. Psykiskt alltså. Fysiskt därimot håller min kropp på att klappa ihop totalt av allderles för lite sömn och dåliga matvanor. Men det är lixom en annan sak.

Idag har jag städat min lägenhet. Jättegrundligt. Skurat skåpsluckor, diskat köksfläkten, dammat överallt och grejer. Sjukt ambitiöst. Vid ett ögonblick av skräckblandad förtjusning trodde jag att jag hittade liket av den stora mördarspindel som jag skrev om i inlägget innan. Men det var bara en tuss av ludd. Jag blev lite lätt besviken faktiskt. Jag behöver hitta den där spindeln innan den börjar producera en massa avkommor i min kära lägenhet. Det vore ju inte så himla optimalt. Faktiskt.

Imorgon har jag tvättid. Äntligen. Jag har knappt ett endaste rent vettigt plagg kvar att ta på mig. För att jag har varit för slö för att boka tid innan. Fast huset man bokar i är kanske femtio meter bort från min lägenhet. Illa men sant.
Studentlivet segar ner mig totalt. Eller så är det det faktum att jag inte har sovit normalt med timmar sedan jag flyttade hit. Min dyngsrytm existerar inte längre. Den är lixom obefintlig. Måste göra något åt det. Men inte inatt. För nu ska jag tvinga någon att titta på film. Ha!