Krämpor och McDonkenmat
Inlägg numero två.
Just nu är jag och alla andra i min omgivning skräpmatskungarna. Vi äter ingen vettig mat alls och har inte gjort på minst två veckor. Vi har helt enkelt inte tid. Detta har skapat ett helt nytt och spännande I-landsproblem. Det finns lixom inte så himla stor variation på skräpmaten här. Speciellt inte den här tiden på året i Visby då en pizza kostar runt 120 kronor. Hurra. Så det finns kanske tre ställen att välja på. McDonalds, Max eller den indiska restaurangen. Och så kanske pizza. Eventuellt. Frukost äter vi nästan aldrig utan hoppar direkt på lunchen. Och sen äter vi än gång till på kvällen. Jobbar därimellan. Vid datorn. Bara. Skapar spel.
När det kommer till stress så är inte jag och min kropp kompisar alls. Speciellt inte psykisk sådan. Så nu efter tio fruktansvärt påfrestande veckor med stress av den sorten så har jag dragit på mig en elak magkatarr.
Om du inte har haft det innan och vet hur det känns så kan jag förklara det lite snabbt och poetiskt. Det gör ont. Som satan. Och känns ungefär som att något håller på att frätas ut genom kroppen. Sen stänker det omkring magsyra i kroppen som gör att det gör ont i bröstet också. Helskumt. Hur som helst, det är ganska obehagligt.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade vad jag skulle göra för att botas. Köp samarin och någon annan hokuspokusmedicin och undvik stekt eller friterad mat sa kvinnan. Gissa hur det har gått nu. McDonalds är väl kanske inte optimalt för en magkatarrsinfekterad kvinna.
Håhåjaja. Jag känner mig som en tant.
Just nu är jag och alla andra i min omgivning skräpmatskungarna. Vi äter ingen vettig mat alls och har inte gjort på minst två veckor. Vi har helt enkelt inte tid. Detta har skapat ett helt nytt och spännande I-landsproblem. Det finns lixom inte så himla stor variation på skräpmaten här. Speciellt inte den här tiden på året i Visby då en pizza kostar runt 120 kronor. Hurra. Så det finns kanske tre ställen att välja på. McDonalds, Max eller den indiska restaurangen. Och så kanske pizza. Eventuellt. Frukost äter vi nästan aldrig utan hoppar direkt på lunchen. Och sen äter vi än gång till på kvällen. Jobbar därimellan. Vid datorn. Bara. Skapar spel.
När det kommer till stress så är inte jag och min kropp kompisar alls. Speciellt inte psykisk sådan. Så nu efter tio fruktansvärt påfrestande veckor med stress av den sorten så har jag dragit på mig en elak magkatarr.
Om du inte har haft det innan och vet hur det känns så kan jag förklara det lite snabbt och poetiskt. Det gör ont. Som satan. Och känns ungefär som att något håller på att frätas ut genom kroppen. Sen stänker det omkring magsyra i kroppen som gör att det gör ont i bröstet också. Helskumt. Hur som helst, det är ganska obehagligt.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade vad jag skulle göra för att botas. Köp samarin och någon annan hokuspokusmedicin och undvik stekt eller friterad mat sa kvinnan. Gissa hur det har gått nu. McDonalds är väl kanske inte optimalt för en magkatarrsinfekterad kvinna.
Håhåjaja. Jag känner mig som en tant.
Taggkottar och ninjapojkar
Varför går ni fortfarande in här? Jag har ju sagt att det är slut? :P
Skämt åt sidan som Gertrud skulle sagt. Jag gör som många andra gånger och håller inte vad jag lovat. Alltså fortsätter jag skriva trots att jag sagt att jag inte ska det. Coolt va? Hur som, här kommer lite ( eller mycket) info om vad som hänt dom närmsta dagarna och vad som komma skall. Eventuellt uppdelat på flera inlägg, så ni inte tappar fokus.
Vårt projekt börjar bli klart nu. Det är buggar som måste fixas och ljud som måste skapas. Vår ljudkille har försvunnit från jordens yta och jag hoppas seriöst att det är för att han är allvarligt skadad eller något, för i andra fall är det inte okej att säga att man ska göra något och sedan fegisgömma sig för att man inte vill eller orkar längre. Skräp på honom. Så nu gör vi allt det själva. Igår till exempel så spelade jag och Maria in stön som ska användas vid en karaktärs död. Det lät lite skumt.
Nog om projektet och över till dom mer intressanta sakerna, som mitt liv. Ha ha ha.
Vi har fått husdjur hemma i form av en igelkott. Fast här om dagen var dom två, som utförde någon konstig form av parningsdans, så snart är dom väl ännu fler. Dom är både mysiga och lite läskiga. Helst på natten. Dom bara dyker upp och prasslar. Låter som en skabbgrävling. Inte kul när man ska traska själv i mörkret till dörren.
Igår gick vårt handtag till dörren sönder. Precis när Kaka hade slagit igen dörren till lägenheten. Inte helt optimalt. Så det gick inte att komma in igen. Eftersom vi redan var lite stressade så panikletade vi reda på hyresvärden som kom och stirrade lite på handtaget han också. Sen hämtade vi en stege som Kaka använde för att klättra upp till sovrumsfönstret med. Sen lixom kastålade han sig in där i luckan som kanske var typ tjugo centimeter högt och brett. Högst. Som värsta ninjan. Med huvudet före. Min pojke, han är cool han. Men jag var helt säker på att han skulle dö först. Jag är inte tuff alls.
Skämt åt sidan som Gertrud skulle sagt. Jag gör som många andra gånger och håller inte vad jag lovat. Alltså fortsätter jag skriva trots att jag sagt att jag inte ska det. Coolt va? Hur som, här kommer lite ( eller mycket) info om vad som hänt dom närmsta dagarna och vad som komma skall. Eventuellt uppdelat på flera inlägg, så ni inte tappar fokus.
Vårt projekt börjar bli klart nu. Det är buggar som måste fixas och ljud som måste skapas. Vår ljudkille har försvunnit från jordens yta och jag hoppas seriöst att det är för att han är allvarligt skadad eller något, för i andra fall är det inte okej att säga att man ska göra något och sedan fegisgömma sig för att man inte vill eller orkar längre. Skräp på honom. Så nu gör vi allt det själva. Igår till exempel så spelade jag och Maria in stön som ska användas vid en karaktärs död. Det lät lite skumt.
Nog om projektet och över till dom mer intressanta sakerna, som mitt liv. Ha ha ha.
Vi har fått husdjur hemma i form av en igelkott. Fast här om dagen var dom två, som utförde någon konstig form av parningsdans, så snart är dom väl ännu fler. Dom är både mysiga och lite läskiga. Helst på natten. Dom bara dyker upp och prasslar. Låter som en skabbgrävling. Inte kul när man ska traska själv i mörkret till dörren.
Igår gick vårt handtag till dörren sönder. Precis när Kaka hade slagit igen dörren till lägenheten. Inte helt optimalt. Så det gick inte att komma in igen. Eftersom vi redan var lite stressade så panikletade vi reda på hyresvärden som kom och stirrade lite på handtaget han också. Sen hämtade vi en stege som Kaka använde för att klättra upp till sovrumsfönstret med. Sen lixom kastålade han sig in där i luckan som kanske var typ tjugo centimeter högt och brett. Högst. Som värsta ninjan. Med huvudet före. Min pojke, han är cool han. Men jag var helt säker på att han skulle dö först. Jag är inte tuff alls.
