Spindel sökes
Spindeln är fortfarande borta. Ännu har den inte strypt mig med sina åtta ludna armar. Men det är bara en tidsfråga, jag känner ju det. Det ska bli spännande att packa ur min väska sen. Den bor bergis där nu.
Mitt kök är fyllt med disk igen. Men jag varken vill eller orkar sätta igång med det just nu. Men jag måste väl förr eller senare, för det är min tur att stå för maten. Kostnadsmässigt alltså. Laga den är inte min tur egentligen. Men jag får väl offra mig för laget. Igen. Det är ju bättre att vi äter något som faktiskt är ätbart.
Jag blir så hemskt överbeskyddande och mammig över folk jag tycker om. Så det känns som min plikt att ge grabbarna mat som är lite mer än typ färdigköttbullar och nudlar. Inte för att det är sådär jättemycket näring i typ pommes och kycklingfilé som vi åt igår, eller i varm pastasallad som vi lagade i förrgår, men det är ju tanken som räknas.
Det här med att jag är mammig är rätt lagom pinsamt. Jag som jobbar så hårt på min tuffa image, så spricker allt från början för att jag är så fånig med sånt där. Sofie har en rätt generande film när Kaka håller på att klättra upp för en lyktstolpe. I bakrunden hör man alla andra heja på och be honom klättra högre. Men så skär plötsligt min helnervösa röst igenom, som säger något i stil med "men snälla kaka, var försiktig. Den är ju så smal däruppe". Typiskt. Och det blir ju inte bättre av att jag inte har någon lillebror här att panika över. Jisses. Jag tycker synd om dom.
Nu ska jag äta lite överbliven pastasallad. Hoppas att den fortfarande är ätbar. För jag har inte tillräckligt med grejer för att laga något från scratch. Köpte pasta i onsdags. Två paket, för att jag skulle ha så det räckte ett tag.
Det är slut. Måste köpa på mig mer på vägen hem. Hurra. Alla mina pengar går åt till captain morgan och mat. Hej studentliv.
Hejdå läsare
zombieslakt
Idag har vi haft en typisk söndag, och det har varit så fruktansvärt skönt. Vi har flyttat in Oljuds köksbord i min lägenhet för att vi ska få plats med alla fyra laptops. Så här har vi suttit hela dagen. Pluggat och dödat zombies. Oslagbar kombination.
Jag skulle gått ut på promenad med Sofie, men fastnade totalt i zombieslaktandet. Sjukt pinsamt och dåligt. Vad är jag för en vän egentligen. Som nördar ner mig så totalt i ett spel så jag dissar promenix. Illa.
Vi ska gå imorgon innan jag har lektion dock. Det ska bli jätteskönt. Jag behöver verkligen röra på mig. Tänkte återgå till att vara en bra vän från och med då också.
Tidigare ikväll så upptäckte Kaka en monstruöst stor spindel som knallade över mitt lägenhetsgolv. Istället för att döda den så ropade han på mig för att jag skulle kunna se den. Sjukt tacksamt. Hur som helst, jag tände lampan medan Kaka hämtade ett glas att fånga spindeln i. Men när han kom tillbaka så galopperade äckelinsekten bort över golvet och försvann. Alla missade vart den tog vägen.
Grejen är att det bara kunde springa åt två håll. Så nu är den antingen i min väska eller i min säng. Eller eventuellt i mina skor. Känns jättemysigt verkligen.
Jag känner redan nu hur den stirrar på mig och bara väntar på att jag ska släcka lampan så den kan anfalla. Jag har vänt mig om så fruktansvärt många gånger för att kolla så att den inte håller på att smyga upp bakom mig, att jag kommer vakna med träningsvärk i nacken imorgon.
Förstår inte varför de gör spel med zombies i när man hade kunnat ha spindlar istället. Mycket läskigare.
Har ni föresten tänkt på exakt hur mycket äckligare spindlarna hade varit om de hade kunnat flyga.
Tack evolutionen för att de åtminstone inte gör det. Då hade jag aldrig gått ut.
om grannar
Detta är eran lyckodag, för gott folk, låt mig presentera ett andra inlägg. Wazaa.
Jag måste bara få skriva ett par rader om grannar. Ett rätt nyupptäckt fenomen från mitt håll. Från att ha bott mitt i skogen med älgar och annat som närmsta grannarna så är det helt plötsligt folk runt om mig hela tiden. Jag trodde sånt skulle driva mig till vansinne, men gissa vad, jag gillar det. Starkt.
Idag var första gången jag var ensam i mer än ett par timmar. Idag var jag ensam i hela fem timmar tror jag. Det är till och med fler ensamtimmar än vad jag har haft när jag har sovit. Helt sjukt.
Och jag har historiens bästa grannar, verkligen. Vi har tappat begreppet min och din totalt. Kakas* och min lägenhet är allas lägenheter. Oljuds** lägenheter. Min tv är deras tv. Min säng är deras säng. Kakas soya är min soya. Oljuds kroketter är mina kroketter.
Vi lagar och äter mat tillsammans. Eller ja. Kaka och jag lagar mat, oljud äter den. Haha.
Det heter inte "min lägenhet" längre utan "mina andra lägenhet". Det heter inte "min" utan det heter "vårt". Lätt förvirrande imellanåt.
Fast helt underbart. Jag kommer sakna det fruktansvärt mycket sen. Kommer känna mig helt tappad.
Jag gör lixom det redan nu och då var det ändå bara en och en halv timme sedan Oljud och Bambi*** gick hem till sig.
Men kära vänner, jag saknar er med. Tro inget annat. Ni fattas. Och ingen av er kan ersättas. Jag är bara så oerhört glad att jag hittade så sköna människor att hänga med. Att isoleras med i vinter. Tacksam.
Fler och fler inlägg kommer komma från och med nu. För nu finns det äntligen lite tid att jobba med. Inte mycket, men lite. Och det kommer komma bilder med, nu när datorn lever igen.
Sov gott och peace out.
* Kaka är som sagt min granne vägg i vägg. Heter Christian.
** Oljud heter egentligen Sebastian eller Sebbe. Bor i huset bakom vårt.
*** Bambi heter egentligen Elias. Jag kallade honom Bambi i början av nollningen och det fastnade. Totalt.
Nollningen
Jag tänkte sammanfatta mina två veckor lite smått åt er. Dagens svåraste uppgift, och då har jag ändå dödat historiens största spindel samt skrivit en uppsats på 500 ord. Då kan ni ju förstå svårighetsgraden på det hela. För gud, det kan inte bara ha gått lite mer än fjorton dagar. Det är helt omöjligt. Det måste vara minst tre månader. Så mycket har hänt. Så mycket har inte hänt. Så jag kan omöjligt få med allt, men jag ska göra mitt bästa. Here we go.
Jag flyttade in på en fredag. Jag gick in i min lägenhet och kom fram till att jag hatade den. Allt utom köket. Känns väldigt surrealistiskt såhär i efterhand eftersom jag nu älskar den. När mitt kontrakt tar slut i sommar och jag måste flytta på mig så kommer dom få släpa ut mig med våld. Hur som helst.
Nyfikenheten var enorm på lördagen när min första granne flyttade in. Vägg i vägg. En tjej med kärra och familj och mjuka utemöbler. Trodde jag. Tjejen jag såg var egentligen en flickvän, och förstå min förvåning när det dök upp en kille istället. Christian, mera känd som Kaka.
Det blev nollningsdag ett. Jättenervöst. Men jag hamnade i en helbra nollningsgrupp. Jag som alltid brukar hamna i den konstigaste gruppen med dom mest osociala typerna, och brukar få sitta och kasta avundsjuka blickar på alla andra som verkar ha så mycket roligare, hittade Lammkötts 13. Efterhand så skrämde vi bort gruppmedlem efter gruppmedlem, och kvar blev eliten.
Nollningsdag två var lekar runt ringmuren. Det var där vi förlorade mest gruppmedlemmar. Från att ha varit runt tio som alla andra så var vi plötsligt fem. Vart dom tog vägen vet vi fortfarande inte.
Vi kom tillbaka den kvällen impregnerade med såpa, sprit och täckta i smuts. Och under dom följande dagarna skulle även mjöl,vin och mögel samlas på våra nollnings-tshirtar som blev mindre och mindre gula för varje dag.
Vi är fortfarande rädda för att dom ska självantända.
Konstiga saker har hänt. Vi har sett en tjej äta ett halvt paket smör. Vi har haft meloner på huvudet. Vi har kanat på en såpadränkt presenning ner för en backe. Vi har druckit stora mängder gotlandsdricka ( inget att rekommendera). Vi har badat i havet. Vi har gått krabbgång i sanden. Vi har festat på kåren. Varit utklädda till skurkar. Ätit allderles för mycket skräpmat. Regerat i tekken. Dödat spindlar. Sett igelkottar.
Och allt har varit helt underbart. Är helt underbart. Är.
Jag visste det inte innan, men det är detta som jag väntat på.
Troyan nomore
Min dator har varit kraschad tills igår. Nu är den igång igen. Inte helt frisk men nästan. Inga galna trojaner som käkar upp allt innehåll längre iallfall. Eller, jag hoppas inte det. Dom kanske är bra på att gömma sig.
Det var i princip det jag skulle säga. Att jag är igång. Och att det kommer utförligare inlägg strax. För nu är nollningen slut. Inte för att det lär bli mycket lugnare, men nu kanskem na har en dag i veckan att plugga på iallafall. Det vore lagom bra.
Ha en bra måndag.
