thelawofmurphy

Hej. Nu är det höst på Gotland. Jag tror att det märks här mer än någon annan stans. Så fort man vågar röra sig utanför dörren så blåser man iväg. Som ett jäkla löv. Virvel virvel flyg flyyyg.

Jag saknar min mormor. Jättemycket. Två nätter i rad har jag drömt om henne. Senaste gången skulle vi spela upp en pjäs tillsammans. Jag var baron och skulle spela piano. Vad mormor skulle vara, det vet jag inte.
När jag frågade henne hur det kom sig att hon var tillbaka så svarade hon att det bara var för en liten stund. Efter pjäsen var hon tvungen att åka iväg igen. Självklart tänkte jag.
Vi spelade upp pjäsen, och sen var hon borta. Igen.

Ibland blir jag lite arg. En del människor säger att de ser spöken hela tiden. Så varför kan inte min mormor också göra det. Jag har någon gång viskat lite nervöst i luften att "mormor, om du är där så är det okej att visa sig. Jag blir inte rädd" fast jag nog skulle bli livrädd egentligen. Men jag vill ju så gärna träffa henne igen. Men det händer lixom inte. Sjukt orättvist.

Jag hoppas att hon är här i alla fall. Även om hon inte syns. Det känns som det.