thelawofmurphy

Hej allesammans.

Jag har gjort en ny blogg. Och den nya kommer jag skriva i, jag lovar. Jag har lovat för, men nu är bloggen betygsgrundande i kursen vi läser, plus att man måste ha en blogg/egen sida i min branch. Så den här gången kommer jag inte undan. Haha.
Så välkommen. Jag är tillbaka i bloggvärlden igen och är här för att stanna.
Ny blogg:


stinarahm.blogspot.com

Hej. Nu är det höst på Gotland. Jag tror att det märks här mer än någon annan stans. Så fort man vågar röra sig utanför dörren så blåser man iväg. Som ett jäkla löv. Virvel virvel flyg flyyyg.

Jag saknar min mormor. Jättemycket. Två nätter i rad har jag drömt om henne. Senaste gången skulle vi spela upp en pjäs tillsammans. Jag var baron och skulle spela piano. Vad mormor skulle vara, det vet jag inte.
När jag frågade henne hur det kom sig att hon var tillbaka så svarade hon att det bara var för en liten stund. Efter pjäsen var hon tvungen att åka iväg igen. Självklart tänkte jag.
Vi spelade upp pjäsen, och sen var hon borta. Igen.

Ibland blir jag lite arg. En del människor säger att de ser spöken hela tiden. Så varför kan inte min mormor också göra det. Jag har någon gång viskat lite nervöst i luften att "mormor, om du är där så är det okej att visa sig. Jag blir inte rädd" fast jag nog skulle bli livrädd egentligen. Men jag vill ju så gärna träffa henne igen. Men det händer lixom inte. Sjukt orättvist.

Jag hoppas att hon är här i alla fall. Även om hon inte syns. Det känns som det.  

Inlägg numero två.

Just nu är jag och alla andra i min omgivning skräpmatskungarna. Vi äter ingen vettig mat alls och har inte gjort på minst två veckor. Vi har helt enkelt inte tid. Detta har skapat ett helt nytt och spännande I-landsproblem. Det finns lixom inte så himla stor variation på skräpmaten här. Speciellt inte den här tiden på året i Visby då en pizza kostar runt 120 kronor. Hurra.  Så det finns kanske tre ställen att välja på. McDonalds, Max eller den indiska restaurangen. Och så kanske pizza. Eventuellt. Frukost äter vi nästan aldrig utan hoppar direkt på lunchen. Och sen äter vi än gång till på kvällen. Jobbar därimellan. Vid datorn. Bara. Skapar spel.

När det kommer till stress så är inte jag och min kropp kompisar alls. Speciellt inte psykisk sådan. Så nu efter tio fruktansvärt påfrestande veckor med stress av den sorten så har jag dragit på mig en elak magkatarr.
Om du inte har haft det innan och vet hur det känns så kan jag förklara det lite snabbt och poetiskt. Det gör ont. Som satan. Och känns ungefär som att något håller på att frätas ut genom kroppen. Sen stänker det omkring magsyra i kroppen som gör att det gör ont i bröstet också. Helskumt. Hur som helst, det är ganska obehagligt.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade vad jag skulle göra för att botas. Köp samarin och någon annan hokuspokusmedicin och undvik stekt eller friterad mat sa kvinnan. Gissa hur det har gått nu. McDonalds är väl kanske inte optimalt för en magkatarrsinfekterad kvinna.
Håhåjaja. Jag känner mig som en tant.

Varför går ni fortfarande in här? Jag har ju sagt att det är slut? :P
Skämt åt sidan som Gertrud skulle sagt. Jag gör som många andra gånger och håller inte vad jag lovat. Alltså fortsätter jag skriva trots att jag sagt att jag inte ska det. Coolt va? Hur som, här kommer lite ( eller mycket) info om vad som hänt dom närmsta dagarna och vad som komma skall. Eventuellt uppdelat på flera inlägg, så ni inte tappar fokus.

Vårt projekt börjar bli klart nu. Det är buggar som måste fixas och ljud som måste skapas. Vår ljudkille har försvunnit från jordens yta och jag hoppas seriöst att det är för att han är allvarligt skadad eller något, för i andra fall är det inte okej att säga att man ska göra något och sedan fegisgömma sig för att man inte vill eller orkar längre. Skräp på honom. Så nu gör vi allt det själva.  Igår till exempel så spelade jag och Maria in stön som ska användas vid en karaktärs död. Det lät lite skumt.

Nog om projektet och över till dom mer intressanta sakerna, som mitt liv. Ha ha ha.
Vi har fått husdjur hemma i form av en igelkott. Fast här om dagen var dom två, som utförde någon konstig form av parningsdans, så snart är dom väl ännu fler. Dom är både mysiga och lite läskiga. Helst på natten. Dom bara dyker upp och prasslar. Låter som en skabbgrävling. Inte kul när man ska traska själv i mörkret till dörren.

Igår gick vårt handtag till dörren sönder. Precis när Kaka hade slagit igen dörren till lägenheten. Inte helt optimalt. Så det gick inte att komma in igen. Eftersom vi redan var lite stressade så panikletade vi reda på hyresvärden som kom och stirrade lite på handtaget han också. Sen hämtade vi en stege som Kaka använde för att klättra upp till sovrumsfönstret med. Sen lixom kastålade han sig in där i luckan som kanske var typ tjugo centimeter högt och brett. Högst. Som värsta ninjan. Med huvudet före. Min pojke, han är cool han. Men jag var helt säker på att han skulle dö först. Jag är inte tuff alls.

Okej. Jag är dålig på att blogga. Vet det. Så nu blir det förmodligen inget mer bloggande på ett bra tag. Någon dag ska jag ta tag i det här och blogga på allvar. Och då i en blogg som snarare är en hemsida eller en portfolio. Men den hinner jag inte jobba på förren i sommar, så det lär ta ett tag tills dess.
Så tills dess. Tack för att ni har läst och kommenterat, och för att ni finns. Och jag hoppas att vi träffas igen i framtiden. Kram på er.

Jag pratade just med en vän hemmifrån. Vi har känt varandra länge. Mycket länge. Och vi har umgåtts en hel del. Det slog mig nyss, jag känner honom inte längre. Jag vet inte när det hände, men helt plötsligt känns det som att jag pratar med en total främling. Det är stelt och lite konstigt, så var det inte innan. Är det jag eller han som har förändrats eller är det vi båda.
Det som skrämmer mig mest är att jag inte bryr mig så mycket om det.

Förut slog det mig. Just nu är jag precis där jag ska vara. I Visby. I vårt lilla hus. Med min pojke. Pluggandes den här utbildningen.
Jag har inte bara ett hem här. Jag känner mig hemma.

I spelet som vi håller på att göra nu spelar man en gammal och erhört ljudkänslig tant, Ester, som blåser bort irriterande fiender med en hårtork ( höll på att skriva hårtok, det hade varit kul). Denna kväll/natt har jag suttit och animera hennes död. Eller död är väl att ta i. Eftersom det ska bli ett barnspel så avlider hon naturligtvis inte, utan snarare blir galen av ilska och stövlar ut ur skärm. Hur som helst. Att animera en karaktärs "död" är betydligt svårare än vad man tror. Eller vad jag trodde i alla fall. Jag är nu uppe i 31 frames, alltså 31 olika bilder som visas efter varandra, och jag är bara klar med första delen i animationen. Helt galet. Att försöka få fram en miniatyrkaraktärs ansiktsuttryck och kroppsspråk utan att tappa själva grundkonceptet är inte lätt. Faktiskt.
Men jag tror att jag lyckades. Nu ska bilderna rensas upp och färgläggas. Huga.

Annars har dagen varit sådär lagom innehållsrik. Det kom inget Viasatkort med posten. Därimot fick jag en påminnelse på en räkning, alltid lika roligt.
Jag hade inga lektioner så jag var hemma och pluggade. På förmiddagen blev det dock inte så mycket av det. Dels eftersom Kaka tänkte vara snäll och låta mig sova så att jag vaknade vid ett, och dels för att jag var så omotiverad. Därför sorterade jag min musik och pratade med min mamma istället. Produktivt.
Sen blev det köttfärspaj med kaka och Viktor. Vi diskuterade även extensiella frågor, något vi har en tendens att göra när vi ses. I den lilla pajformen hade jag lyckats pressa ner hela 800 g köttfärs. Verkligen packat det. Ändå blev hela pajen uppäten, förutom en pyttepytteliten bit. Vi är matvrak.

Grattis i efterskott du som är kvinna föresten. Man önskar tydligen varandra det denna dag tycker moderaterna. Det var det värsta jag hört. Vadå grattis? ...Tack?

Orkar.Inte.Skriva.Mer.Om.Kalksten.

Jag är så förbaskat trött på fossiliserade jävla urtidsdjur. Jag vet, jag är bosatt på en ö som är byggd av skiten. Det går lixom inte att komma undan det, men nu såhär klockan halv fem på natten efter timtal av näst intill meningslöst sökande av fakta i ett ämne som tydligen existerar är det tillåtet att ösa galla över dom små asen. Faktiskt. Jag börjar tro att regeringen vill mörka exakt hur mycket koldioxid kalkstensindustrin egentligen släpper ut, för den informationen verkar vara obefintlig. Morr.

Annars mår jag bra. Jag är hungrig. Skulle behöva äta en frökuse eller två, men man äter ju inte klockan halv fem en söndag natt ( läs måndag morgon) så det är bara att stå ut.

Imorgon kommer förhoppningsvis äntligen vårat Viasatkort. Jag trodde inte att man kunde sukta så enormt efter tv. det har blivit lite av en besatthet. Imorse jublade vi när svt fungerade, trots att allt den visade var skidor.
Jag tycker inte om att titta på skidor. Det brukar vara oerhört sömnframkallande. Men nu var det rätt intressant. Vi skrattade lite lätt skadeglatt åt folk som halkade på spåret när dom försökte langa vatten till skidåkarna, det var en galning med gult paraply som gjorde världens roligaste lilla flygtur innan han landade i snön. Det kallar jag underhållning. Jag skyller det på att vi har levt utan tv så länge. Man blir betydligt mindre kräsen med utbudet då. Tror jag.
Det tog säkert en kvart innan vi förstod att skidåkarna var kvinnor föresten. Vi trodde att dom var män. Androgyn, inte alls.

I ungefär två timmar har jag skrivit ordet koldioxid i ett tomt textdokument, bara för att sudda ut det igen. Det kallar jag effektivt studerande.

Alla lägenhetens cirka sextio kvadrat är städade. Man kan se golv där det förut fanns damm. Ascoolt.

Imorse dödade vår hyresvärd den gigantiska istapp som vi länge har odlat utanför vårt köksfönster. Den var monstruöst stor och vi hade nästan börjat utveckla känslor för den. Därför blev vi ganska ledsna. Förut har vi ju skuttat utanför dörren fulla av spänning för att se hur mycket den har växt under natten, och om den har nuddat marken än. Vad finns där nu att se fram emot utanför lägenhetsdörren. Ingenting. Ingenting alls.

Tack o lov så har vi kvar vår andra lilla skyddsling, Torsten. han är en vitlök och bor i ett dörrfack i kylskåpet. Han har följt med oss från där vi bodde förut på Volontär. det hade lixom börjat växa gröna små stjälkar på honom, så vi hade inte hjärta att lämna kvar honom. Nu kan vi ju inte äta upp honom. Det går ju bara inte. Han är ju vår vän.

Vi är fullt normala, vi vet.

Frukostmackorna som vi äter hemma just nu heter frökusar. Frökusar. Hur gulligt låter inte det på en skala? Små hästar av frön som skuttar omkring. Iiih.

Förut när jag gick igenom den dagliga skörden nya blogginlägg från mina bloggfavoriter, en sysselsättning som förövrigt fortfarande tar löjligt mycket av min tid och som är ett beroende i samma klass som facebook, så fick ett inlägg hos Hanna Fridén mig att nästan sätta frukostmackan i halsen. Inte någon som skrivit, hon skriver awesome, utan snarare den artikel från aftonbladet som hon hade länkat till. Denna artikel närmare bestämt:


(klicka på bilden för att komma till resten av artikeln)




Alltså. Jesus. Jag säger då det. Det finns inget stopp på dessa galenskaper. Hur är människan funtad?
Hur kan man åka till Haiti med inställningen att vilja hjälpa människor och sen ge ett barn en freakin parfym för 650 kronor. Han har ingen mat, inga kläder, en högst osäker framtid. Vad ska han med en parfym till. Det spelar ingen roll om det är Hugo Boss. Ska han dricka den?
Jag blir tokig. Efter mötet med pojken åkte hon iväg i brutusmegabilen och åt långlunch. Pojken gick hem till sin fattiga familj med parfymflaskan i handen. Hungrig. Förvirrad.

Tydligen är inte det här första gången Carola gör något sånt här utan att tänka till lite först. För ett par år sedan delade hon ut sin nya julskiva till hemlösa i Stockholm. En skiva. Som dom ska spela på vadå?
Gaah.

Finast var ändå kommentaren som Hanna Fridén fick på sitt inlägg. Att pojken ska vara tacksam. Tacksam. För vadå? Äsch, när han dör av svält kommer han ju i alla fall lukta 650 kronor godare.

Hej Influensan!

Jag skulle bara vilja ta tillfället i akt och säga att jag hatar dig, och att du borde krypa tillbaka dit där du kom ifrån. Man kan anta att du inte vet om detta eftersom du målmedvetet fortsätter plåga intet ont anande människor, men ont i halsen är inte kul. Inte att ha feber heller. Eller att ha så mycket snor i huvudet att det täpper till hjärnan så att det är omöjligt att ens tänka. Eller att inte kunna sova på hela natten för att man måste gå upp och gå för att inte dö av syrebrist. Det är inte okej. Inte någonstans.

Nu skulle jag vilja att du försvinner, och det snarast. Jag har försökt jaga bort dig med fishermans friend. Det har knaprats alvedon. Jag har till och med kallat hit min trogne vän, och din värsta fiende, Bromexin. Ingenting verkar riktigt bita på dig, din sablarns usling. När jag var på toa alldeles nyss så hostade jag så kraftigt att badrumsvågen hoppade igång.

Så nu ber jag dig, än en gång, att lämna mig ifred. Snälla.
Jag tänkte också passa på att hota dig lite. Mitt imunförsvar är kickass. Jag har inte varit sjuk på en evighet, och ändå lyckades du pilla dig förbi. Det kan bara ha handlat om tur. Den kommer inte hålla i sig speciellt länge för din del. För du har retat upp mitt imunförsvar för sista gången. Det är argt. På allvar. Jag säger bara. Watch your back.
Och med dom orden lämnar jag dig.
Försvinn.

Mvh ägaren till kroppen du håller på att besudla.

För första gången sedan vad som känns som hundra år så är jag sjuk. Min hals är allderles trasig och vill inte släppa in någon luft alls. Än en gång önskar jag att det fanns någon alternativ andningsmetod att ta till i sånna här fall, eftersom näsan inte hjälper till speciellt mycket den heller. Typ gälar. Gälar hade varit en bra grej. Plus att man hade kunnat vara under vatten hur länge som helst. Hur awesome hade inte det varit.
En gång lurade jag i en kompis att jag kunde andas med öronen, som förklaring till att jag kunde sjunga lilla snigel med stängd mun. Det hade också varit ett godtagbart alternativ.

Eftersom jag inte har skrivit sedan, vad som också känns som hundra år, så kan jag ju göra en liten snabb update.

Det bästa just nu:

- Att jag och min bästigaste sambo ( hur konstigt på en skala kändes inte det att skriva?) har Visbys snyggaste lägenhet.
- Att mina föräldrar, min bror och min morfar kommer och hälsar på näst nästa helg. Äntligen.
- Att det finns en indisk restaurang inte så himla långt ifrån vår lägenhet som serverar min nya favoriträtt, mangokycklinggryta med kokos.
- Att det finns en pizzeria ännu närmre vår lägenhet som gör en jättegod kyckling och currypizza med jordnötter.
( jag är inte alls insnöad på kyckling och mat i största allmenhet just nu. Inte alls.)


Det sämsta just nu:

- Att min hals är trasig och olagbar ( inte att förväxlas med oslagbar)
- Att jag köpte möbler för alla mina pengar och nu är pank.
- Att jag har massa räkningar att betala med mina obefintliga pengar
- Att alla mina meningar, irriterande nog, börjar med att.
- Att jag är lite ensam och sällskapssjuk såhär i sjukdomens dagar, medan alla runt om mig är ambitiösa och har galet mycket att göra och hinner inte ses. Eller umgås. Eller någonting.
- Att jag också faktiskt är ambitiös men är i någon form av pluggarsvacka som gör att allt blir fult och tar jättelång tid.

- Att idiotsnön aldrig verkar smälta bort. Tänkte säga att det enda positiva med detta är att spindlarna fryser ihjäl och dör, så att vi slipper dom på sommaren. Men sen kollade jag upp det, och det visade sig att dom går i ide istället och inte alls avlider. Vilken besvikelse.


Nu ska jag plugga en smula. Försöka animera benen lite bättre på en av våra människofiender vi ska ha i vårt senaste spel. Just nu ser det ut som att dom sprattelsimmar fram. Inte fint alls.
Sen ska jag försöka mig ( höll på att skriva föröka mig. haha.) på att laga den där fantastiska kokoskyckligen jag pratade om. Det är fjärde dagen i rad jag äter kyckling. Snart blir jag en själv.